Malin Hellesø’s blog

Man tänker rätt mycket under regniga dagar… kanske är det så att man plötsligt tycker att man har tid att sitta inne och fundera över livet. Visst, det är mycket annat man också kan göra under regniga dagar.

En regnig dag kan jag sitta på en pall i köket och bara titta ut… Tänka och filosofera. Det ger mig rätt mycket att bara tänka och fundera. Fast jag skriver nog inte ner alla funderingar jag har just nu. Behåller dom för mig själv ett tag. Kanske.

En ensam gul fibbla med knoppar tittar fram genom staketet. Ett staket som kanske gjort sitt? Men ett staket som säkerligen har mycket att berätta. Kanske var staketet en gång vackert rödmålat? Fast nu är det gammalt och grånat. Det kanske känns för staketet som det känns för oss. När vi blir gamla…

Bilden är från Annefors, Hälsingland

I augusti 2001 fick jag min första systemkamera i 30-årspresent. Jag hade fotograferat av och till under många år med diverse kompaktkameror. 2001 kände jag att mitt fotograferande utvecklades och det var nåt jag ville hålla på med. Så fick jag min Minolta Maxxum 3000i med ett Sigma 28-80mm. Jag köpte en svartvit film och satte i kameran, en T-max. Fotograferade Melvin som låg i sängen, väntade in olika uttryck… Det med bländaröppning och slutartid var ingenting jag hade koll på.

Om jag hade blivit invigd i det tekniska då, så hade jag nog fastnat där… och kanske inte kommit vidare som fotograf. Jag fotograferade på känsla och jag gjorde av med många filmer… Bilden på Melvin är från 2001, den första svartvita filmrullen.

2002 träffade jag Terje, det var då jag började få lite koll på tekniken, inte för att Terje var teknikintresserad, men jag fick veta betydelsen av att kunna styra själv i stället för att lita till automatiken. Jag hade vid det här laget investerat i en ny systemkamera, en Minolta Dynax 505si. Jag lärde mig tekniken, inte för att bli tekniskt fixerad och få ännu större behov av att klämma på prylar och prata teknik… utan för att kunna skapa mina bilder. Långa slutartider och rörelse med kameran exempelvis. Det var en helt ny värld och jag lärde mig snabbt.

I dag finns tekniken med också, men fortfarande inte på det sättet att jag vill prata exif, senaste kameramodellerna, senaste objektiven, ljusstyrkor, åka på mässor för att spana in senaste-senaste, klämma på olika kameror och bli kåt på dom största objektiven, skaffa in senaste utrustningen för att göra några testbilder med nya kameran för att sen köpa en ny att göra nya testbilder med… Det är inget för mig.

Man får kanske skilja på teknik och teknik. Att enbart prata teknik och om att vilja ha det senaste och dessutom knappt fotografera är en sak. Att ha koll på bilder man vill göra är en helt annan sak. Jag kollar aldrig min exif, fast om nån nödvändigtvis vill veta så kan jag lämna exif. Men för min egen del är det inte viktigt, jag vet ju ändå vilka inställningar jag valt när jag fotograferade. Jag är inte den som blir överraskad om jag nu skulle titta på mina exif-datan. Jag är heller inte den som blir överraskad när jag fotograferar…

Jag är inte intresserad av att läsa en massa exif, jag är inte intresserad av att lusläsa om senaste kamerorna/tekniken i fototidningarna, jag är inte intresserad av att klämma på kameror med diverse objektiv… Jag är inte intresserad av att diskutera tekniska prylar en hel natt…

Jag är intresserad av bilder, jag är intresserad i att fotografera, jag är intresserad i att ha en kamera som fungerar, jag är intresserad av att det sitter ett minneskort i kameran om jag fotograferar digitalt, jag är intresserad av att diskutera bilder en hel natt…

Som sagt, det är skillnad på teknik och teknik…

Jag har full kontroll på vilka bilder jag vill göra, inget mer än så.

Norrmannen…

En husvagn mitt inne i skogen. Kanske bortglömd. Eller kanske inte… den stod intill en liten stuga.

Bilden är från Grannäsen, Hälsingland

En bild på prästkrage från i lördags. Nikon D200, Tamron 180mm macro.

Funderade en del i går när vi satt i bilen och väntade på att hagelskuren skulle ge sig. Tänkte på alla vägar man väljer genom livet. Och vilka vägar man redan valt. Vilka vägar som varit fel och vilka som varit rätt. Jag har försökt gå mina vägar hela tiden. Vägar som för mig känts rätt att gå. Sen väljer andra sina vägar. Alla väljer vi olika. Och tur är väl det egentligen. För hur skulle det sett ut om alla valde samma väg. Och om vi alla tänkte på samma sätt…

Jag har många vägar kvar. För jag har nog tänkt mig att bli riktigt gammal. Och jag har tänkt mig att jag ska vara en pigg 90-åring innan jag eventuellt vandrar vidare. På en annan väg. För alla ska vi ju vandra just den vägen. Kanske är det där alla möts? Alla vi som valt olika vägar genom livet… och sen går vi alla plötsligt samma väg. Det blir säkert rätt trångt, men vad gör väl det?